Livets vatten

Hesekiel 47:1-12
Sedan förde han mig tillbaka till templets ingång. Jag såg att vatten flöt fram under templets tröskel österut; templets framsida vette åt öster. Vattnet strömmade ner under templets högra sida, söder om altaret. Sedan förde han mig ut genom den norra porten och ledde mig runt på utsidan till den östra porten. Där flödade vattnet fram från den södra sidan. Mannen gick sedan österut, med ett mätsnöre i sin hand, och mätte upp 500 meter. Han ledde mig genom vattnet, som nådde upp till fotknölarna. Han mätte upp ytterligare 500 meter och ledde mig genom vattnet, som nådde mig till knäna. Åter mätte han upp 500 meter och ledde mig genom vattnet, som nu nådde mig till midjan. Han mätte upp ytterligare 500 meter, och nu var där en flod som jag inte kunde vada över. Vattnet var så djupt att man måste simma. Det var en flod som ingen kunde vada över. Han sa till mig: ”Ser du, människa?” Sedan ledde han mig tillbaka till flodstranden. När jag kom tillbaka såg jag att det växte en mängd träd på båda sidor om floden. Han sa till mig: ”Detta vatten flyter mot den östra regionen, strömmar ner i Jordandalen och når sedan havet. När det sedan står stilla i havet blir vattnet friskt. Det ska vimla av levande varelser där floden rinner ut. Där ska finnas rikligt med fisk, för detta vatten flyter där och gör vattnet friskt. Allting lever där denna flod rinner ut. Fiskare ska stå utmed stränderna; från En-Gedi till En Eglajim ska det finnas platser där nät ligger på tork. Det ska bli lika rikt på olika slags fisk som Medelhavet. Men sump- och träskmarker kommer inte att bli friska, de ska lämnas för utvinning av salt. Alla slags fruktträd ska växa utmed flodens stränder. Deras löv ska aldrig vissna, och de ska alltid bära frukt. Varje månad ska det bli en ny skörd, för de får sitt vatten från helgedomen. Deras frukt ska vara till föda och löven till läkedom.”

Profeten Hesekiel levde under den babyloniska fångenskapen, vars början räknas från det år då Jerusalem förstördes och templet revs, år 587 f.Kr. och varade i 70 år. Under denna tid, i det fjortonde året av fångenskapen, får Hesekiel denna syn där han tas till Jerusalem och ser templet uppbyggt. I en tid av mörker och fångenskap måste det ha varit en fantastisk syn att få se templet återställt, att få ett hopp om att folket skulle få återvända. Men synen innehåll något mer än vad det gamla templet hade gjort: en livgivande källa som rinner ut, blir större och större och ger liv åt allt som kommer i dess väg, till och med åt Döda havet, vilket är det hav som profetian syftar på. Hur skulle detta gå till? 

Jesus säger: “Om någon är törstig så kom till mig och drick! Den som tror på mig, ur hans inre ska strömmar av levande vatten flyta fram” – Joh 7:37-38. Han är den tempelkälla som Hesekiel såg i sin syn, det heliga vatten som har sitt ursprung i Gud själv. 

Vad innebär levande vatten? Det är vatten som är friskt, i bemärkelsen att det inte är dyigt och smutsigt. Det är vatten som inte är stillastående, det är ett vatten som flödar fram. Precis som Jesus säger: strömmar av vatten flyter fram. 

MEN, det är levande och friskt vatten som redan nu rinner in i Döda havet från Jordanfloden. Varför är havet då dött, så dött att det till och med har fått sin namn på grund av det? Varför blir det inte levande? Definitionen av levande och friskt vatten är att det rör på sig, att det har både ett inlopp och ett utlopp. Det räcker inte bara med att det kommer in vatten, vattnet måste också röra sig vidare. 

Frälsningen är visserligen en engångssak, men det levande vattnet som Jesus ger oss är inte ett glas med en superdryck som man bara dricker en gång. Det är något vi får ta emot, men som vi sedan måste låta flöda i oss. Om vi är törstiga, om vårt inre hav är dött, så får vi komma till Jesus och det döda och stillastående vattnet kommer i rörelse och får liv. Men levande vatten behöver fortfarande både ett inlopp och ett utlopp! Exempel på hur detta utlopp tar sig uttryck i våra liv kan vi se i Apostlagärningarna. I det fjärde kapitlet blir Petrus och Johannes arresterade av de judiska ledarna för att de pratar för mycket om Jesus. När de sedan släpps görs det på villkoret att de ska sluta prata om Jesus, men de svarar modigt: “Nej, vi kan inte låta bli att berätta om allt det som vi har sett och hört.” – Apg 4:20. De strömmar av levande vatten som flöt fram i dem var för stark för att de skulle kunna vara tysta: vattnet behövde ett utlopp. Det får konsekvenser i våra liv. En konsekvens är också att vi känner tacksamhet till Gud, att vi vill prisa honom för den han är och för vad ha gör. Vi vill sjunga lovsånger till honom och öppna vårt hjärta. En annan konsekvens är att vi vill sprida detta till andra och ut över hela världen (vilket är smidigt eftersom det är just det Jesus har befallt oss att göra). 

För våra egna liv betyder det också att vi ska bära frukt, som vi läste om i början i Hesekiel. Där källan från templet, som är en symbol för Jesus, rinner fram växer det upp träd. Det är inte vilka träd som helst, det är inte björkar eller granar, utan det är alltid fruktträd som bär övernaturligt mycket frukt: tolv gånger per år. Frukten blir dessutom till föda för andra och bladen blir till läkedom. Det levande vatten som Jesus ger oss gör saker både inom oss själva, men också med de människor vi har runt omkring oss. 

Mitt hjärta flödar över av sköna ord,
jag säger: Min sång gäller en kung.
Min tunga är en snabb skrivares penna.
Skönast är du bland människors barn,
nåd är utgjuten över dina läppar.
Därför har Gud välsignat dig för evigt.

Ditt namn vill jag göra känt
genom alla släkten.
Därför ska folken lova dig
i evigheters evighet.
Psalm 45:2-3, 18

Från predikan av Lotta Wilhelmsson, 30/6 2019