2:a advent – Över den som vandrar i mörkret ska ljuset stråla fram!

Men det ska inte vara nattsvart mörker där ångest nu råder.
Det folk som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus,
över dem som bor i dödsskuggans land ska ljuset stråla fram.
För ett barn blir oss fött, en son blir oss given.
På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är:
Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Far, Fridsfurste.
– Jesaja 9

Jag tror inte att det är en tillfällighet att det var just en starkt lysande stjärna som tändes vid Jesu födelse. Gud ville visa människorna vägen, men han hade ju kunnat göra det på många andra sätt: När Israels folk vandrade genom öknen visade Gud vägen genom en pelare av rök. Elia blir bjuden på mat av en ängel och får kraft att gå i 40 dagar och 40 nätter, tills han kommer till ”Herrens berg” Horeb. När Jesus ska frestas står det att han drevs av anden ut i öknen. Gud fångade Moses uppmärksamhet genom en buske. Gud har så många sätt att fånga vår uppmärksamhet på, så många sätt att visa vägen. Genom viskningar om natten, drömmar eller stora övernaturliga uppenbarelser. Kanske är det så att han väljer den metod som han vet att vi behöver just då för att fatta vad han vill berätta.

Så varför använder han sig av en stjärna? Minns du vad Jesus säger om sig själv? ”Jag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus” (Joh 8:12). Profetian i Jesaja 9 talar just om förhållandet mellan ett litet barn som föds och att mörkret ska ge vika, inte bara det runtomkring oss, utan även mörkret vi bär inom oss, det som skapar ångest och lägger sig som en mörk skugga över vår tillvaro, det ska nu ge vika och våra liv fyllas av ljus. Vi som tidigare hade gått vilse, vi som inte visste vart vi var på väg, vi fick nu en ljuspunkt att fästa vår blick på, ett ljus som får leda oss på vägen till vår räddning. I Johannesevangeliets första kapitel står det att ”I honom var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det” (Joh 1:4-5). Stjärna leder oss inte bara till honom, den vittnar också om vem Jesus är, och vad det betyder för oss. Eller som Ted Gärdestad formulerade det: ”Jag vill veta vägen till herdarnas hus. Jag behöver att omges av en ledstjärnas ljus!”

Stjärnan vittnar även om något mer. Några visa män, eller österländska stjärntydare, letar efter judarnas nyfödda kung och säger att ”Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom” (Matt 2:2). De hade en tanke om att en stjärna tänds när det föds en ny kung och, långt bort i öster, såg de den och trodde. För vem säger Jesaja att detta barn som föds är? Det är den på vilkens axlar herradömet ska vila. Barnet är alltså en kung, Guds smorde, den som israeliterna väntade och längtade så intensivt efter. Jesajas profetia om det lilla barnet fortsätter:

Så ska herradömet bli stort
och friden utan slut
över Davids tron och hans rike.
Det ska befästas och stödjas
med rätt och rättfärdighet
från nu och till evig tid.
Jesaja 9:7